Okt 9 2010

Howl´s Moving Castle

Min praktik på bibliotek (wiiiiiiii!) har tröttat ut mig fullständigt och jag somnar så fort jag sneglar på en text när jag gått och lagt mig så jag har inte direkt varit den snabbaste snigeln när den gäller bladvändning. Howl´s Moving Castle är dock utläst för någon dag sedan och det var faktiskt direkt sorgligt när den tog slut. Den var en perfekt sängkamrat, lagom spännande och mysig.

Sophie växer upp som den äldsta av tre systrar i ett land där magi inte är helt ovanligt, även om inte var och varannan pysslar med det. Som den äldsta av tre är hon dömd att misslyckas med allt hon tar sig för och givetvis drabbas hon av en riktig taskmört till häxa som gör stackars Sophie till en nittio år gammal tant som omöjligt kan avslöja att hon är förtrollad. Den rätt så framåt och mycket praktiska Sophie beger sig ut på vandring och tvingar sig på den ökände trollkarlen Howl i hans magiska slott där hon tar sig friheten att börja städa hej vilt. Hon sluter ett avtal med eldsdemonen Calcifer (det är ett big no no att ingå avtal med demoner, lite Faust över det hela faktiskt) och får testa på spännande saker som att kliva omkring i sjumilaskor (min översättning…) där man med ett steg förflyttas sju mil, och givetvis alltid landar i koskit.

Boken är spännande, mysig och framförallt rolig. Jag småskrattar ständigt åt den ganska subtila humorn och jag älskar den Terry Pratchett-liknande miljön. Jag försökte nyligen se filmen av Hayao Miyazaki och den var givetvis snygg, riktigt snygg. Men jag kunde inte se klart för den höll sig så dåligt till boken att jag blev vansinnig. Att vara sådan säger säkert en hel del negativt om mig som person. Men ALLT VAR FEL! Hur som, initierade källor påstår att så länge man ser filmen före man läser boken är ingen skada skedd och man kan lugnt njuta av filmen. Och boken.

Bilderna är för övrigt från den snygga filmen.


Sep 20 2010

Kan man strutsa Sverigedemokraterna?

Jag har läst ”Intet” av Janne Teller idag efter ett tips från Kafka på jobbet. En klass med fjortonåringar blir minst sagt upprörda då en elev en dag slutar skolan, klättrar upp i ett träd och bestämt hävdar att ”Ingenting har någon betydelse, det har jag vetat länge. Så det är ingen idé att göra något, det har jag just kommit på.” Vuxenvärlden är snabb med att städa undan efter pojken i fråga och vill helst inte prata mer om saken. Klasskamraterna börjar sakta med säkert inse att det mycket väl kan vara rätt och riktigt detta att ingenting betyder något och när känslan av förtvivlan kryper sig på bestämmer de sig för att på hög börja samla bevis för motsatsen. Till högen ska allt sådant som de av någon anledning håller kärt, allt sådant som således måste ha betydelse. För det har det väl?

Janne Teller skriver kort och rappt och rakt om en stor existentiell fråga; Varför? Jag tror att publiken hon skriver för är helt rätt, själv är jag kanske för gammal. För var man inte ungefär fjorton när man en gång kom på att givetvis spelar inget någon roll? Min livstid är mindre än en piss i havet och egentligen kan man ju lika gärna trycka på fast forward. Fast man kan ju lika gärna dröja sig kvar också, tänker man snart.

Nu var inte detta den ultimata läsningen samma morgon som ett rasistiskt parti tagit sig in i Sveriges riksdag. För jag vet inte vad jag ska göra, kan jag blunda och säga att det ändå inte spelar någon roll i det långa loppet? Det vore skönt.


Sep 13 2010

Världens bästa Linda

Jag sa att jag ville läsa fler ungdomsböcker, förslagsvis bra sådana. Hur glad blir man inte när bästa Linda tar det så pass ordagrant att hon väljer ut en bok, och postar den till mig?! Det är fantasy, det finns häxor och huvudpersonen bär mitt namn. Jag kan inte vänta med att kasta Martha Quests rätt trista liv under sängen och istället sätta i mig den här! ”Howl´s Moving Castle” av Diana Wynne Jones. Så mycket trevligare i brevlådan än räkningar och annat junk som envisas med att hitta mig.


Sep 8 2010

En likbil längs min ryggrad

Jag har precis avslutat ”Fjäril” av den australiensiska författarinnan Sonya Hartnett. En ungdomsbok som på mitt bibliotek även står att finna på vuxenavdelningen.

Ariella ”Plum” Coyle är tretton år, missnöjd med sig själv, sitt utseende och vännerna som umgås med henne för att kunna hävda sig själva på hennes bekostnad. Dagarna i skolan är en kamp och hon kämpar för att behålla den delen av sig själv som är hennes hemma-jag. Den hon är med de snälla men i hennes tycke gamla och hopplösa föräldrarna och med de två högt älskade bröderna. När hon får kontakt med den vackra men ensamma hemmafrun i huset bredvid inleder Plum vad hon hoppas ska bli resan till ett nytt jag; resan som gör att man som läsare får en klump i magen över vad destinationen kan tänkas vara.

Hartnett beskriver känslor, saker och företeelser på ett sätt som gör att det är njutbart att läsa hennes text, hon behärskar verkligen språket och hon lyckas använda det till att bygga upp en smärtsamt reell bild av den ensamma Plum som så gärna vill platsa bland vännerna utan att riktigt lyckas. Vännerna som trampar på den för tillfället svagaste personen i gruppen och där ingen tvekar att vara grym för att själv slippa utstå förnedring och lidande, och nåde den som tror att den är något! När grannfrun tar kontakt med Plum blir jag först lättad, äntligen någon som bidrar med perspektiv på hur trettonåriga flickor behandlar varandra och hur de tänker.  När hon sedan råder Plum att slänga sina lunchlådor för att bli smalare  känner jag att jag vill storma in i handlingen och skrika ”Man måste ÄTA, och skit i dina jävla idioter till kompsiar och ALLT blir bättre när du blir äldre”. För man kommer ju ihåg hur det var att vara fjorton och åtminstone stundvis tro att allt hängde på att bli omtyckt och att alla andra hade det bättre och att man var ful och eländig. Fy fan. Historien rullar dock vidare utan detta uppvaknande och läsarens obehag stegras medan det osunda förhållandet till grannen utvecklas och Plums efterlängtade 14-årsfest närmar sig.

För utom känslan av att vara riktigt glad att jag är lika gammal som två 14-åringar så tar jag med mig ett antal metaforer ur boken och känslan av att vilja diskutera den med någon som läst den. Något som händer mig mycket sällan. Några citat? Vad sägs om: ”[han lever ett stilla liv], en trädgårdssnigels ärliga tillvaro” , ”Paketet är litet, kullrigt som en brottslings kranium” eller ”…deras tystnad rullar längs Plums ryggrad som en likbil”? Och lite som om en likbil sakta rullar på min ryggrad känns det att läsa om tonåringen Plums eländiga tillvaro och hoppas på att hon får bli en fjäril till slut.


Sep 4 2010

Bokstaven K med ungdomlig touch

Jag efterlyste, något desperat, tips på ungdomsböcker nyligen och bekände i samma veva att jag har ett uselt minne. Jag tar enligt Os underhållande Bokfrågornas ABC till hjälp när jag försöker friska upp detsamma,  och väljer därför att enkom svara med barn- och ungdomsböcker. Veckans bokstav är K.

Självklart måste det bli K som i kärlek idag. Berätta om ett kärlekspar i litteraturen som du tycker om.

”Romeo och Julia” är kanske inte en uttalad ungdomsbok, men kan såklart läsas av unga människor. Det kan man väl i och för sig säga om alla böcker, hur många unga håller sig till ”rekommenderade” ungdomsböcker? Den behöver nog ingen närmare presentation, hur som helst.

Krig är inte lika muntert, men jag vill ändå att du berättar om en bok som på något sätt handlar om krig.

Märkligt Flyg ollonborre, flygatt jag ska ha massor av stora favoriter på just detta otäcka tema. Men krigsskildringar är ofta gripande och spännande så det är väl förhoppningsvis förklaringen. ”Flyg ollonborre, flyg” av Christine Nöstlinger är fantastisk. Jag läste den som liten men har läst om den som vuxen. Den skildrar andra världskrigets Wien med omnejd ur nioåriga Christels ögon. Familjen flyttar ut från staden till ett hus på landet, där träffar man på ett stort antal speciella människor och Christel blir något oväntat god vän med de ryska soldaternas kock. Farmor och farfar är kvar i den sönderbombade huvudstaden och oron för dessa två blandas med äventyrslusta, matbrist och vad som verkar vara mammas något för varma känslor för en rysk soldat. Boken är delvis självbiografisk och känns så autentisk att man även som vuxen har otroligt svårt att lägga den ifrån sig. Hemskheterna skildras som sagt ur ett barns ögon och är därför delvis censurerade av att huvudpersonen inte riktigt förstår vad som pågår, men samtidigt blir många händelser så krasst beskrivna att det känns ännu mer. Huvudpersonen är dessutom en stark karaktär med ett eget och enligt mig underbart sätt att tänka och agera.

”Den gyllene stjärnan” av Lois Lowry är en mycket spännande berättelse om en flicka i Köpenhamn som tillsammans med sin familj ska hjälpa sina judiska vänner att fly till Sverige i en gammal fiskebåt. Vänskapen mellan huvudpersonen Annemarie och hennes bästa vän är fint skildrad. I och med tyskarnas intågande i staden blir de två flickornas tidigare så lika liv plötsligt helt olika. Jag minns särskilt alla möten med tyska soldater där spänningen är näst intill outhärdlig och även avslöjandet om vad som egentligen hände Annemaries döda storasyster. Den här läste jag om flera gånger som liten och jag tänker fortfarande på den ibland. Googlade den nyss och upptäcker att det nästan inte står något att läsa om den, trots att den finns på massor av bibliotek. Märkligt.

Berätta om en bok där korrespondens via mail, brev, sms eller något annat spelar en stor roll.

Vad sägs om ”Sofies värld”  av Jostein Gaarder i denna kategori? Ett klart måste, om det nu finns sådana, och detta påminner mig om att jag bör läsa den igen. Handlar om Sofie som en dag får ett mystiskt brev som visar sig vara början på en filosofikurs.

Vem är din favoritförfattare av kåserier och/eller krönikor?

Kan man svara Staffan Wictorin för att man smålog som nioåring åt hans ganska lustiga beskrivningar av samboliv och faderskap i mormors Hemmets veckotidningar? Som alltså riktar sig till betydligt äldre läsare, typ samma personer som förväntas lösa korsorden, sticka koftorna och baka pajerna.

Detta friskade upp mitt minne någorlunda och fick mig att googla runt och stöta på en hel del gamla favoriter som glömts bort. Trevligt!