Aug 25 2010

Äta hjärna?

Jag är inte typen som har svårt för aggressiva, blodiga, stönande, hjärnmumsande varelser överlag. Snarare tvärtom; jag tycker de sätter guldkant på en vardag bestående av att betala räkningar, jobba och andra lika upphetsande sysslor. Det är liksom lite mer drag i det hela om risken finns att grannen stapplar ut i trapphuset med delar av huden bortsliten och vrålande förföljer dig till bilen i hopp om att få smaka på din hjärna. (Hittills har det i alla fall inte hänt mig, men jag har bott i förhållandevis lugna kvarter).

Detta gjorde att jag klappade händerna för mig själv i ren upphetsning när jag slog mig ned med Stolthet och fördom och zombier igår kväll. Jag vet inte, besvikelsen kanske beror på för höga förväntningar, men den är i alla fall påtaglig. Jag inser humorn i att mitt i ett blodigt krig mot zombies ligger mamma Bennets största problem i hur hon ska få åtminstone någon av sina ninjatränade döttrar bortgift med en man av rang, och visst är det kul när meningar som ”Det är en allmänt erkänd sanning att en zombie som åtnjutit hjärna kommer att vilja ha mer hjärna” dyker upp, men det är det ju alltid. Jag tror att problemet för mig är språket, det lyfter liksom inte och känns inte naturligt. Kanske ligger bekymret i att den i verket nytillkomne författaren faktiskt inte är hemma med språket kring sekelskiftet 17-1800 och det därför låter som när en högstadieelev tar sig vatten över huvudet inför en uppsatsskrivning? Eller beror det månne på översättningen? Jag vet inte, och vill egentligen inte slösa mer lästid på en bok som jag dömt ut efter bara sextio sidor. (Jag klarade inte mer). Men jag ska ge det ett tag till, och det positiva med hela detta elände är att jag blivit sugen på att läsa originalet igen, då kanske jag kan uttala mig om det är Grahame-Smith som inte passar mig, eller om det faktiskt är Austen.


Aug 24 2010

And so it begins

Efter en insikt rörande mitt blivande yrke har jag efter moget övervägande bestämt mig för att även läsa sådant som inte riktigt faller mig på läppen vid första anblicken. Det kan ju aldrig vara fel att låta mina älskade historiska romaner få vila för att istället damma av några gamla klassiker, ungdomsböcker eller helt enkelt något som är aktuellt för tillfället. Så har jag iallafall intalat mig att det ligger till, jag hyser misstankar om att jag har fel och att jag snart kommer att bli en sådan som smygläser en Gabaldon gömd bakom en Hemingway.

Det är i vilket fall mångfalden jag är ute efter, så jag inleder med en favorit från min sida; skräck. Närmare bestämt zombies. Men märk väl, denna kombineras med en gammal klassiker som jag nästan glömt bort, nämligen Stolhet och fördom. Seth Grahame-Smith har tagit Austens klassiska  roman och kryddat den med zombier och förärat huvudkaraktärerna med lite mer kick-assegenskaper än de  har i originalet. Boken tog sig på en vecka in på tredjeplatsen på New York Times bestsellerlista och hör till genren paranormal romance.

Nu var det inte detta som fick mig att med ett saligt leende plocka åt mig boken inne på SF-bokhandeln, det var framsidan. Man vill ju inte gå för hårt ut med sina ambitioner redan från början.

Stolthet och fördom och zombier