Okt 4 2010

Flyktsoda ta mig i land sätt mig i brand

Jag hör till den typen av folk som alltid läst för min egen skull, därför har jag aldrig raddat upp böcker och författare  jag läst och förväntat mig någon slags tapperhetsmedalj för mängden sidor jag tar mig igenom. Det behövs ju liksom inte om man tycker att det är kul. Men nu har jag ju trots detta skaffat mig vad jag tänkt skulle vara en bokblogg, och då kan det ju vara fint om jag faktiskt skriver något om de böcker jag läser, det blir lite tomt annars. För ett tag sedan läste jag Marcus Birros ”Flyktsoda”.

Ah, språket, språket! Man måste ge Birro att han skriver fantastiskt, I love love love it! Det går inte så himla fort att ta sig igenom de 208 sidorna om alkoholisten Lukas och för mig är det delvis beroende på det poetiskt formulerade meningarna och alla liknelser och metaforer. Marcus Birro lyckas beskriva det mest vardagliga och deprimerande så sabla vackert, men med bibehållet elände. Den känslan hänger sig för övrigt kvar genom hela boken, man tycker synd om Lukas och skulle emellanåt bara vilja skälla ut och upp honom riktigt ordentligt, men man ler ändå på vissa ställen åt hur han tänker och hur rätt han emellanåt har i sin bild av världen.

Det är en ung alkoholists väg mot parkbänken som skildras och resan är fascinerande, obehaglig och givetvis ofantligt tragisk.