Sep 27 2010

Kära dagbok

Så var den alltså över, bok- och biblioteksmässan som skulle göra mig till en ny människa. Förväntningarna var, för att använda ett sansat uttryck, skyhöga. Jag och Kafka sladdade ut från Stockholm i en liten Toyota Yaris från Statoil (nej, inte samma sak som en schysst, solbränd amerikanare, jag vet det) och körde plattan i mattan direkt. Tyvärr visade det sig ganska snabbt att om man är upptagen med att babbla om sina galet höga förväntningar medan man kör så kan man så lätt ta fel avfart. Detta kan leda till att man några minuter efter att man börjat blåsa ned mot Göteborg plötsligt är på väg tillbaka till Stockholm. Bara sådär. När man därefter vänt tillbaka över Södertäljebron är det dock bara att ösa på, full spätta. Vi gjorde ett hastigt stopp för att inhandla skivan ”Lastbilsrock-36 dieseldoftande hits” men sedan öste vi på. Jag kan meddela att en i-phone faktiskt inte är något vidare till GPS och det är enbart en telefons och rusningstrafikens fel att det tog oss femtio (50!) minuter att komma till hotellet efter att vi anlände till den aktuella staden.

Well, bor man på Grand Hotel är det mesta ganska nice, så mycket kan jag säga. Tjusiga badrum, relaxavdelning och god frukost. Men undvik indiska restauranger i närheten som ej serverar alkohol, trots att man så uppenbart behövde den efter resan ned.

Mässan då? Myllret av människor som drar omkring som en hoper råttor i en kloak ger jag inte mycket för, det spelar ingen roll att det dragits av några tior på priset för böckerna, jag kan ändå inte handla när tusen pers trycker på från alla håll och man till och från misstänker att man ska förlora medvetandet av syrebrist. Men seminarierna, ah! Där fann jag hela meningen med mässan. Att slå sig ned i en sval sal och lyssna till intressanta människor berätta om intressanta saker, hur härligt som helst! John Ajvide Lindqvist spelade musik och verkade en aning förvirrad, Jonathan ”Zapiro” Shapiro var både proffsig, rolig och aktuell och Martin Kellerman var, well han verkade lite besvärad. Men eftersom jag äger nitton (19!) Rocky-album tyckte jag ändå det var svinkul att se honom live. Jag fick även det senaste albumet signerat och ville gärna se lite cool ut under tiden. Det gjorde jag inte. Jag såg ut som nidbilden av en bibliotekarie och sa dessutom ”va?” tre gånger på frågan vad jag hette. Kära nån.

För utom detta såg vi en massa andra bra seminarier, åt och drack gott och jag tog på en massa böcker. Kunde knappt handla något under stressen nere bland pöbeln men det är lugnt, jag går igång på att ta på böcker så jag är nöjd ändå.