Sep 9 2010

Rocky har en dejt med mitt eländiga humör

Ibland vill man (iaf jag) helst av allt fly fältet, kanske till paradisdrinkarnas land där man får fantastiskt goda kokosdrinkar serverade i ananasar (svårt ord att inte trycka fel på märkte jag. Intelligensen måste verkligen flöda denna torsdag) och man får ligga i skuggan och filosofera och känna sig allmänt cool och smart, utan att någon jävel kommer och tar ifrån en den illusionen. Idag är en sådan dag. Mina pluggböcker är en hög på exakt 21,5 cm skittrist text, jag kan verkligen inte lösa uppgiften jag måste lösa och så vidare. Knappast en livskris, men jag känner i alla fall för att dra till det där stället med drinkarna. Man kanske kan säga att lusten att åstadkomma något är obefintlig. När jag känner mig trött och eländig,moloken eller obehaglig till mods kan jag inte längre läsa en bok. Om den inte är svinkul, och sådana har jag sällan fått tag i. Istället läser Jag ”Rocky” av Martin Kellerman.

Jag har 18 seriealbum med den cyniske hunden hemma och så fort jag inte orkar läsa en bok när jag ska sova eller kanske sola så läser jag några strippar. Det är ofta jävligt roligt, träffande, avkopplande och jag inbillar mig att jag känner karaktärerna. Jag kan för övrigt de flesta punch linesen (bra svengelska) utantill och kommer ibland på mig själv med att vilja kommentera en situation med ”ja, det är precis som när…” för att strax komma på att det inte var mig det hände, det var en tecknad hund. Ungefär som när Rocky konstaterar att det inte är så himla fränt att berätta andras lumparminnen. Ja, ni ser hur illa det är.


Sep 8 2010

En likbil längs min ryggrad

Jag har precis avslutat ”Fjäril” av den australiensiska författarinnan Sonya Hartnett. En ungdomsbok som på mitt bibliotek även står att finna på vuxenavdelningen.

Ariella ”Plum” Coyle är tretton år, missnöjd med sig själv, sitt utseende och vännerna som umgås med henne för att kunna hävda sig själva på hennes bekostnad. Dagarna i skolan är en kamp och hon kämpar för att behålla den delen av sig själv som är hennes hemma-jag. Den hon är med de snälla men i hennes tycke gamla och hopplösa föräldrarna och med de två högt älskade bröderna. När hon får kontakt med den vackra men ensamma hemmafrun i huset bredvid inleder Plum vad hon hoppas ska bli resan till ett nytt jag; resan som gör att man som läsare får en klump i magen över vad destinationen kan tänkas vara.

Hartnett beskriver känslor, saker och företeelser på ett sätt som gör att det är njutbart att läsa hennes text, hon behärskar verkligen språket och hon lyckas använda det till att bygga upp en smärtsamt reell bild av den ensamma Plum som så gärna vill platsa bland vännerna utan att riktigt lyckas. Vännerna som trampar på den för tillfället svagaste personen i gruppen och där ingen tvekar att vara grym för att själv slippa utstå förnedring och lidande, och nåde den som tror att den är något! När grannfrun tar kontakt med Plum blir jag först lättad, äntligen någon som bidrar med perspektiv på hur trettonåriga flickor behandlar varandra och hur de tänker.  När hon sedan råder Plum att slänga sina lunchlådor för att bli smalare  känner jag att jag vill storma in i handlingen och skrika ”Man måste ÄTA, och skit i dina jävla idioter till kompsiar och ALLT blir bättre när du blir äldre”. För man kommer ju ihåg hur det var att vara fjorton och åtminstone stundvis tro att allt hängde på att bli omtyckt och att alla andra hade det bättre och att man var ful och eländig. Fy fan. Historien rullar dock vidare utan detta uppvaknande och läsarens obehag stegras medan det osunda förhållandet till grannen utvecklas och Plums efterlängtade 14-årsfest närmar sig.

För utom känslan av att vara riktigt glad att jag är lika gammal som två 14-åringar så tar jag med mig ett antal metaforer ur boken och känslan av att vilja diskutera den med någon som läst den. Något som händer mig mycket sällan. Några citat? Vad sägs om: ”[han lever ett stilla liv], en trädgårdssnigels ärliga tillvaro” , ”Paketet är litet, kullrigt som en brottslings kranium” eller ”…deras tystnad rullar längs Plums ryggrad som en likbil”? Och lite som om en likbil sakta rullar på min ryggrad känns det att läsa om tonåringen Plums eländiga tillvaro och hoppas på att hon får bli en fjäril till slut.


Sep 6 2010

Att älska som en porrstjärna

Jag hör tyvärr inte till den lyckliga skara som har alla sina böcker uppställda i en bokhylla efter någon trevlig och mer eller mindre logisk ordning. Jag har varit en sådan, men efter ett antal flyttar har mina raringar hamnat i olika kartonger i olika källare. Avsaknaden av bokhylla har gjort att alla böcker jag köpt sedan senaste flytten ligger i olika skåp, lådor, under sängen och på sängbordet och så vidare. Detta gör att man när man minst anar det råkar springa på en glömd favorit, som idag när jag längst ned i sängbordets ena låda hittade Jenna Jamesons självbiografi, ”Att älska som en porrstjärna”. En riktigt tjock bok som jag kommer att läsa igen.

Boken är skriven tillsammans med journalisten Neil Strauss och handlingen tar avstamp under den unga Jenna Massolis uppväxt i Las Vegas. Det är en uppväxt med vaga bilder av en död mor och med en oförstående far och blivande knarkare till bror. Jenna ser sitt framtida liv utstakat framför sig och med en längtan efter något annat söker hon sig till helt fel män. Hon har ett driv efter pengar, efter att lyckas och hon är minst sagt skrupelfri när hon som tonårig strippa vill bli den som drar in mest dricks på att, som hon ser det, utnyttja männen som utgör publiken. Hon röner stor framgång och blir tillslut en av världens mest berömda porrstjärnor. Men det är ingen lätt resa dit och den kostar henne så när som livet.

Det är givetvis en barndom som på ett nästan klichéartat vis gör att Jenna väljer de vägar hon gör, och trots att hon bestämt hävdar att hon inte är ett offer är det svårt att inte se henne som ett sådant. Men hon är samtidigt stark, intelligent och driven. För mig var det otroligt fascinerande att följa hennes liv i miljöer som jag aldrig skulle kunna föreställa mig och i situationer så bisarra att det vore omöjligt att hitta på dem. Jenna är i trettioårsåldern idag, men har upplevt mer än de flesta gör någonsin. Tack och lov.

Boken är svår att lägga ifrån sig och delvis så sorglig att jag hade svårt att se texten. Neil Strauss kan sitt författande och formulerar vissa meningar så att man nästan tappar andan. Det är skildringen av en vedervärdig bransch och om hur vägen dit kan löpa. Vissa har menat att den förhärligar porrindustrin och moralpaniken kring Jameson har varit total. Jag kan för mitt liv inte begripa hur den skulle kunna vara förhärligande när min avsky är större än någonsin efter att ha läst boken. Däremot är det otroligt intressant att se porrinudstrin ur ögonen på någon som inte skäms för vad hon gjort och dessutom inte anser sig vara ett offer. För mig står det dock klart att det är just vad hon är och att det finns åtskilliga andra som borde skämmas något fruktansvärt.Att älska som en porrstjärna


Sep 4 2010

Bokstaven K med ungdomlig touch

Jag efterlyste, något desperat, tips på ungdomsböcker nyligen och bekände i samma veva att jag har ett uselt minne. Jag tar enligt Os underhållande Bokfrågornas ABC till hjälp när jag försöker friska upp detsamma,  och väljer därför att enkom svara med barn- och ungdomsböcker. Veckans bokstav är K.

Självklart måste det bli K som i kärlek idag. Berätta om ett kärlekspar i litteraturen som du tycker om.

”Romeo och Julia” är kanske inte en uttalad ungdomsbok, men kan såklart läsas av unga människor. Det kan man väl i och för sig säga om alla böcker, hur många unga håller sig till ”rekommenderade” ungdomsböcker? Den behöver nog ingen närmare presentation, hur som helst.

Krig är inte lika muntert, men jag vill ändå att du berättar om en bok som på något sätt handlar om krig.

Märkligt Flyg ollonborre, flygatt jag ska ha massor av stora favoriter på just detta otäcka tema. Men krigsskildringar är ofta gripande och spännande så det är väl förhoppningsvis förklaringen. ”Flyg ollonborre, flyg” av Christine Nöstlinger är fantastisk. Jag läste den som liten men har läst om den som vuxen. Den skildrar andra världskrigets Wien med omnejd ur nioåriga Christels ögon. Familjen flyttar ut från staden till ett hus på landet, där träffar man på ett stort antal speciella människor och Christel blir något oväntat god vän med de ryska soldaternas kock. Farmor och farfar är kvar i den sönderbombade huvudstaden och oron för dessa två blandas med äventyrslusta, matbrist och vad som verkar vara mammas något för varma känslor för en rysk soldat. Boken är delvis självbiografisk och känns så autentisk att man även som vuxen har otroligt svårt att lägga den ifrån sig. Hemskheterna skildras som sagt ur ett barns ögon och är därför delvis censurerade av att huvudpersonen inte riktigt förstår vad som pågår, men samtidigt blir många händelser så krasst beskrivna att det känns ännu mer. Huvudpersonen är dessutom en stark karaktär med ett eget och enligt mig underbart sätt att tänka och agera.

”Den gyllene stjärnan” av Lois Lowry är en mycket spännande berättelse om en flicka i Köpenhamn som tillsammans med sin familj ska hjälpa sina judiska vänner att fly till Sverige i en gammal fiskebåt. Vänskapen mellan huvudpersonen Annemarie och hennes bästa vän är fint skildrad. I och med tyskarnas intågande i staden blir de två flickornas tidigare så lika liv plötsligt helt olika. Jag minns särskilt alla möten med tyska soldater där spänningen är näst intill outhärdlig och även avslöjandet om vad som egentligen hände Annemaries döda storasyster. Den här läste jag om flera gånger som liten och jag tänker fortfarande på den ibland. Googlade den nyss och upptäcker att det nästan inte står något att läsa om den, trots att den finns på massor av bibliotek. Märkligt.

Berätta om en bok där korrespondens via mail, brev, sms eller något annat spelar en stor roll.

Vad sägs om ”Sofies värld”  av Jostein Gaarder i denna kategori? Ett klart måste, om det nu finns sådana, och detta påminner mig om att jag bör läsa den igen. Handlar om Sofie som en dag får ett mystiskt brev som visar sig vara början på en filosofikurs.

Vem är din favoritförfattare av kåserier och/eller krönikor?

Kan man svara Staffan Wictorin för att man smålog som nioåring åt hans ganska lustiga beskrivningar av samboliv och faderskap i mormors Hemmets veckotidningar? Som alltså riktar sig till betydligt äldre läsare, typ samma personer som förväntas lösa korsorden, sticka koftorna och baka pajerna.

Detta friskade upp mitt minne någorlunda och fick mig att googla runt och stöta på en hel del gamla favoriter som glömts bort. Trevligt!


Sep 3 2010

Nervös nörd söker hjälp

Om några veckor ska jag göra min praktik på ett ungdomsbibliotek. Det här är något jag verkligen ser fram emot eftersom jag helst skulle vilja jobba på ett sådant när jag i vår blir klar med min utbildning. När jag dagdrömmer om den här praktiken händer det dock att jag blir skitnervös, för jag börjar inse att det kanske inte riktigt håller att presentera ”Tordyveln flyger i skymningen”, ”Mor är ingen häxa” eller kanske, kanske? Jag får härdsmälta i min lilla hjärna bara av tanken på  att det står en tuff unge och tuggar tuggummi och stirrar på stackars nördiga mig som i panik försöker hitta på något trevligt att läsa. Jag tänker mig en av de coola ungarna i typ ”Ebba och Didrik” och jag själv har lite lätt pösiga, mörkbeige nylonstrumpbyxor och en kjol som slutar på halva vaden.

För inte så himla många år sedan läste jag en kurs som hette ”Barn- och ungdomslitteratur”, ett passande val av mig kan man tycka. Kursen var skitbra, tyvärr är mitt minne skitdåligt. Jag kommer knappt ihåg en enda bok, eller jag kommer ihåg handlingar men inte titlar eller författare. Så för att känna mig lite mer med i svängen surfade jag in på detta biblioteks hemsida med avsikten att lugna min annalkande panik. (Det hjälper icke att intala sig att man kommer använda linser, eller kanske köpa nya tuffa glasögon.) Alltså, det har hjälpt föga. Antingen är det jag som inte kan navigera rätt på sidan eller så skrivs det en hel del som verkar rätt mjäkigt. Jag vill dock inte riktigt tro på det senare, för ingen bok är lika bra som en bra bok var när man var ung och sådana har knappast slutat dyka upp. Formuleringen på den meningen bidrar för övrigt till uppbyggandet av en trettioårskris, det märkte jag nu.

Kafka på jobbet skrev nyligen om Mikael Niemis ”Skjut apelsinen”, som jag tycker verkar utomordentligt bra och hon hade även den goda smaken att besöka någon slags ungdomsboksfrukost som genererade i ett antal boktips. Jag ska helt klart kolla upp dessa, men jag vill ha fler!

Finnes: tönt på jakt efter schyssta, moderna ungdomsböcker att köpa kidsens gillande med.

Sökes: Hjälp!


Sep 1 2010

Häxringarna

När jag nu har jag läst klart ”Häxringarna” av Kerstin Ekman är det mig ett sant nöje att kunna konstatera att det finns fler böcker i serien, tre stycken närmare bestämt.

I boken får vi möta ett antal olika karaktärer ur olika samhällsklasser i det lilla stationssamhället. Det är Valfrid som blir engagerad i socialismen, grosshandlare Lindh, den sjuklige lokföraraspiranten F.A., det fattiga knektparet Sara-Sabina och Johannes och många fler. Men framförallt får vi följa Tora, som växer upp med sin mormor och morfar i utkanten av det lilla samhället. Tora hoppas på ett bättre liv än det hon haft i det lilla soldattorpet och när hon får anställning inne i samhället tror hon att allt ska ändras.

Berättelsen är i mitt tycke underbar, jag älskar att läsa om de vältecknade karaktärerna och en miljö som trots allt inte är så långt borta. Eländet och framför allt det osmakliga som jag beklagade mig över i ett tidigare inlägg tar inte upp mer onödig plats utan nämns i förbifarten när det fyller en funktion. Trots att man hela tiden känner att motgångarna ligger på lur är hoppet om utveckling och ett bättre liv inte allt för långt borta. Jag ser verkligen fram emot att läsa om hur karaktärerna utvecklas i takt med att samhället moderniseras. Att dra paralleller till ”Mina drömmars stad”-sviten känns inte helt främmande.


Aug 30 2010

Välskrivet av Kostova

Det är väl ingen överdrift att påstå att vampyrer är på tapeten these days, faktum är att det känns The Historiansom att en jävligt påträngande och psykedelisk väggbeklädnad med ett mönster av långtandade ljusskygga saker lindat sig kring det mesta. Jag fetdissar rakt av, lite drygt sådär, ”men guuuu va töntigt, asså va ser han hos henne , hon e ju 150 år yngre. Så jävla larvigt”. Men faktum är att jag egentligen är lite som någon som har blivit dumpad. Man har fått höra att den stora kärleken hittat en ny, det är inte VI längre. DU och JAG finns inte. Ja, ni förstår. När en period har gått och man träffar någon som är så förbannat lycklig med den som gjorde slut på förhållandet, då måste man liksom vara lite dryg. Typ ”Been there, done that. Inte för mig tack.” Ja, ungefär så är det med mig och vampyrlitteraturen. Vi hade något lite speciellt, för en sju-åtta år sedan. Men det visade sig att min stora kärlek flörtat hej vilt med i princip alla under tiden. Gamla favoriter görs det plötsligt dåliga tv-serier på och var och varannan vet numera precis hur min vampyr fungerar. Jag har nu så smått börjat komma över det krossade förhållandet, och närma mig kärleken igen. För inte så länge sedan läste jag nämligen ”The Historian” av Elizabeth Kostova.

Boken väver samman legenden om Vlad Tepes, den mytomspunna Dracula  med en historia kring en flicka som en dag hittar en gammal bok med hans bild på framsidan. När hon frågar sin far om boken börjar han berätta om hur boken kommit i hans ägo och om den man som en gång varit hans lärare, professor Rossi. Det visar sig att professorn försvann spårlöst på 1930-talet, fyrtio år tidigare och att flickans pappa sökt över Europa efter honom.

Boken fokuserar på  tiden kring 1950 då flickans pappa och en kvinnlig klasskamrat, tillika professorns okända dotter, söker efter ledtrådar i Istanbul, Budapest och Rumänien. Samtidigt som de förföljs av en lömsk bibliotekarie och eventuellt även Mr Pointy Teeth himself.

Boken är välskriven och fylld med intressanta historiska detaljer, vackra beskrivningar och härliga miljöer. Det är en klassisk vampyrhistoria, där vampyren utgör något ondskefullt och fullkomligt livsfarligt som du definitivt inte vill fantisera om när sänglampan släckts.

”The Historian” har jämförts med Dan Browns ”Da Vincikoden” och gav av samma anledning den debuterande författarinnan riktigt mycket betalt då rättigheterna såldes, förlaget trodde att man var en ny Da Vinci-kod på spåren. Jag som läste halva Browns bok kan väl tycka att det är ett väl lågt betyg för Kostovas bok som känns så otroligt mycket mer välskriven. Jag hade möjligen kunnat önska mig ännu fler besök i vackra bibliotek och fler mytomspunna ledtrådar, men för de allra flesta kanske det räcker med vad som redan finns. Man behöver definitivt inte vara ett fan av vampyrlitteratur som den idag ofta ser ut för att uppskatta dessa 704 sidors innehåll, men däremot föreligger en viss risk för att man börjar spana efter fler böcker liknande denna.


Aug 28 2010

Är brakskitar nödvändiga?

Jag har länge velat läsa Kerstin Ekmans romansvit ”Kvinnorna och staden” som handlar om ett antal kvinnoöden och framväxten av Katrineholm. ”Häxringarna” kallas den första boken och utspelas under slutet av 1800-talet. Armod och mänsklig strävan, framför allt kvinnors, står i centrum och språket är tjockt av dialektala uttryck och allmänt grovt.

Ekmans roman höll på att knuffas ned på min prioriteringslista återigen, då jag fingrade (musade, låter det bra om det faktiskt var e-handel man ägnade sig åt?) på Doris Lessings ”Martha” istället. Det visade sig att den utgått ur sortimentet hos Adlibris. Förkastligt, by the way. Nu har jag dock fått hem ”Häxringarna” och jag tycker om den. Ekman skriver på ett sätt som gör att jag genast vill läsa vidare, även om jag måste erkänna att inledande kapitel gjorde mig en aning…eh, besvärad. Här hetsas, mer eller mindre och kanske kan jag tycka att hon var väldigt snar att hugga, en kvinna till att med tänderna hugga tag i ett läderstycke som hon ska få behålla om hon hänger sig kvar medan en man gör allt vad han kan för att slita loss det. Jag tror att ett citat är på sin plats; ”Det kom ljud ur gumman. Det lät som om hon morrade av ilska och ansträngning. Han ryckte hårt flera gånger under dansen och kärringen följde med, men tappade taget gjorde hon inte. Hon släppte väder eftersom hon sprang dubbelvikt och för varje brakskit skrek Löskeboynglingen: salut!” Kvinnans små barn står vid sirapstunnan och gråter av skam, och det var nära att jag följde deras exempel. Vilken scen som målas upp, människan sliter tag i en bit läder med tänderna och sedan påbörjas en dragkamp inför flertalet åskådare, ackompanjerad av ett hejdlöst fjärtande! Måste skildrare av fattig-Sverige vara så snara att ta till ord som kan härledas till kroppsöppningar, odörer av samma ursprung och allmänt äckel? Jag är givetvis medveten om att dessa företeelser inte ansågs lika förfärliga förr, och att de onekligen hjälper till att bygga upp en stämning av fattigdom, brist på utbildning och en enorm distans till livet vi lever idag. Men ändå! Finns det skildringar av Sverige förr som anses lyckade utan dessa beskrivningar?

Tja, eftersom jag ska vara på jobbet halv sex imorgon och således tillbringa min lördagkväll med stillsamma sysselsättningar så ska jag ta reda på hur det går för den stackars dottern vid sirapstunnan. Om man redan i trettonårsåldern börjar slava för brödfödan misstänker jag att man kanske snart glömmer episoden med ”brakskitarna”, men jag måste ändå dra på smilbanden åt att jag skämdes för att min mamma var så dålig på brännboll när det vankades klassträff. Och då var jag själv definitivt en användare av det platta träet.


Aug 26 2010

Penguin Classics vackra böcker

Wuthering Heights, omslagsbild Ruben Toledo

Wuthering Heights

Illustratören och modetecknaren Ruben Toledo har gjort ett antal omslag för Penguin Classics Deluxeutgåvor, däribland ett till Emily Brontës ”Wuthering Heights”, eller ”Svindlande höjder”.

Jag går ofta runt och spanar på böcker, jag kan smyga omkring på ett bibliotek eller i en bokaffär och bara ta lite på de små rara sakerna. Eller små och små, de får hellre vara stora och rejäla så man vet att de inte tar slut i första taget och det skulle vara något bra man sprungit på. Trots detta perversa beteende bestående av små lustfyllda utrop och lidelesfullt strykande över pärmar och ryggar brukar jag alltid låta ekonomen i mig ta kommandot över pervot, således köper jag alltid den billigare versionen av en bok. Jag är trots allt ute efter innehållet. Men när jag i somras sprang på ”Wuthering heights” i ett antal olika utgåvor kunde jag inte släppa taget om just Toledos design, pervot tog över och jag gick till kassan och betalde minst dubbelt så mycket som jag egentligen hade behövt. Jag tröstar mig med att jag faktiskt har velat läsa den länge, bara inte riktigt kommit till skott.


Aug 25 2010

Bokstaven H

Jag sprang på en rolig lek  hos enligtO, och ska se om jag kan komma på alla tiders huvudperson, hjälte, hjältinna och historiska roman. Jag har egentligen aldrig gillat att lista favoriter hit och dit, dels eftersom jag har ett minne som en guldfisk och alltid får panik när jag anar en titel i bakhuvudet men inte kan få fram den och dels för att jag innerst inne tycker att det är omöjligt. Det beror så mycket på genre, humör för tillfället, humör då man läste boken och så vidare i oändlighet. Men några lyckades jag trots detta komma fram till. I morgon kommer jag givetvis att tycka annorlunda och irritera mig ofantligt på att jag inte kom på ditten eller datten.

Huvudperson- Helt klart den svåraste frågan, jag har en tendens att ogilla böcker där jag ogillar huvudpersonen och älskar jag en bok älskar jag oftast huvudpersonen också. Men någon som jag gillat genom alla tusentalssidor jag plöjt igenom med henne är Claire i Diana Gabaldons Outlanderserie. Hon är påhittig, orädd och rolig. Jane Eyre är en annan vars pragmatiska inställning tilltalar mig.

Hjälte- Harry Potter. Mer uttalad hjälte än såhär blir det väl inte. Jag gillar serien mer än vad jag gillar själva huvudpersonen, men räddar man världen så gör man.

Hjältinna- Kanske en tidig, inte alltför uttjatad Sookie Stackhouse. Men jag känner att det måste finnas något annat att svara på den här frågan… Fan vilket trist svar, jag kanske återkommer.

Historisk roman- Hua, vad ska jag välja? ”Mina drömmars stad” kanske? Eller ”Utvandrarna” eller ”Glasfåglarna”? ” I kurtisanens sällskap”? Det finns så många att jag riskerar att bryta ihop av förtvivlan om jag måste välja. Och vad löjligt av mig, självklart är ”Utvandrarna” bättre än ”I kurtisanens sällskap”, den är fortfarande efter närmare 15 år en av mina allra största läsupplevelser, men en bok kan ju vara bra utan att vara lika utomordentligt bra som Mobergs serie. Det är liksom inte riktigt rättvist att göra jämförelsen. ”Mina drömmars stad”, där varje ny bok gjorde att hjärtat slog extra slag av glädje när man väl fick tag i den är den jag kommer ihåg bäst av serierna fast jag läste dem ungefär samtidigt.  Av denna ganska onödiga harang drar jag helt sonika slutsatsen att mitt svar måste vara oavgjort mellan ”Mina drömmars stad” och ”Utvandrarna”. Puh.