Sep 27 2010

Kära dagbok

Så var den alltså över, bok- och biblioteksmässan som skulle göra mig till en ny människa. Förväntningarna var, för att använda ett sansat uttryck, skyhöga. Jag och Kafka sladdade ut från Stockholm i en liten Toyota Yaris från Statoil (nej, inte samma sak som en schysst, solbränd amerikanare, jag vet det) och körde plattan i mattan direkt. Tyvärr visade det sig ganska snabbt att om man är upptagen med att babbla om sina galet höga förväntningar medan man kör så kan man så lätt ta fel avfart. Detta kan leda till att man några minuter efter att man börjat blåsa ned mot Göteborg plötsligt är på väg tillbaka till Stockholm. Bara sådär. När man därefter vänt tillbaka över Södertäljebron är det dock bara att ösa på, full spätta. Vi gjorde ett hastigt stopp för att inhandla skivan ”Lastbilsrock-36 dieseldoftande hits” men sedan öste vi på. Jag kan meddela att en i-phone faktiskt inte är något vidare till GPS och det är enbart en telefons och rusningstrafikens fel att det tog oss femtio (50!) minuter att komma till hotellet efter att vi anlände till den aktuella staden.

Well, bor man på Grand Hotel är det mesta ganska nice, så mycket kan jag säga. Tjusiga badrum, relaxavdelning och god frukost. Men undvik indiska restauranger i närheten som ej serverar alkohol, trots att man så uppenbart behövde den efter resan ned.

Mässan då? Myllret av människor som drar omkring som en hoper råttor i en kloak ger jag inte mycket för, det spelar ingen roll att det dragits av några tior på priset för böckerna, jag kan ändå inte handla när tusen pers trycker på från alla håll och man till och från misstänker att man ska förlora medvetandet av syrebrist. Men seminarierna, ah! Där fann jag hela meningen med mässan. Att slå sig ned i en sval sal och lyssna till intressanta människor berätta om intressanta saker, hur härligt som helst! John Ajvide Lindqvist spelade musik och verkade en aning förvirrad, Jonathan ”Zapiro” Shapiro var både proffsig, rolig och aktuell och Martin Kellerman var, well han verkade lite besvärad. Men eftersom jag äger nitton (19!) Rocky-album tyckte jag ändå det var svinkul att se honom live. Jag fick även det senaste albumet signerat och ville gärna se lite cool ut under tiden. Det gjorde jag inte. Jag såg ut som nidbilden av en bibliotekarie och sa dessutom ”va?” tre gånger på frågan vad jag hette. Kära nån.

För utom detta såg vi en massa andra bra seminarier, åt och drack gott och jag tog på en massa böcker. Kunde knappt handla något under stressen nere bland pöbeln men det är lugnt, jag går igång på att ta på böcker så jag är nöjd ändå.


Sep 25 2010

Notes to self

Notes to self:
Regnar det? Köp ett paraply, regnet kommer självklart inte att avta så länge du är utomhus.

Överväger du att ta taxi men beslutar dig för att gå? Ta taxi direkt, du kommer ändå att gå vilse i regnet och kapitulera och därefter, dyblöt, hoppa in i en.

Passerar du en bankomat utan kö? Tag givetvis ut pengar. På mässan kommer du att förstå att de ej tar kort och kön till bankomaten kommer att vara sinnessjuk.

Har du stått länge i en bankomatkö? Kliv ur den igen, det kommer visa sig att mässan trots allt tar kort.


Sep 21 2010

Det kommer att bli legendariskt

Ungefär som med Woodstock kommer framtida generationer höra talas om den mytomspunna händelsen, med stora ögon kommer de fråga mig ”Var du där?” Och med sina stora ögon ska de titta förväntansfullt på mig. Precis som man själv frågade alla över 40 om de var med 1969. Svaret var givetvis alltid ”Eh. Näe. Jag var 14 och man åkte typ inte utomlands på 1960-talet. Definitivt inte över Atlanten. Dessutom var jag inte hippie.”

Men så kommer inte jag att svara. Jag ska le lite drömskt, förlora blicken bortåt horisonten och sucka nostalgiskt. Ungdomarna kommer att dra efter andan och vänta på fortsättningen. ”Jag var där, och det var helt maaagiskt” kommer jag att svara med ett uttryck av längtan efter svunna tider i mina ögon. Tillslut kommer jag att le lite överseende så att de förstår att you had to be there.

Jag talar givetvis om bok- och biblioteksmässan som det bär av till om tre dagar. Det kommer att bli legendariskt!


Sep 20 2010

Kan man strutsa Sverigedemokraterna?

Jag har läst ”Intet” av Janne Teller idag efter ett tips från Kafka på jobbet. En klass med fjortonåringar blir minst sagt upprörda då en elev en dag slutar skolan, klättrar upp i ett träd och bestämt hävdar att ”Ingenting har någon betydelse, det har jag vetat länge. Så det är ingen idé att göra något, det har jag just kommit på.” Vuxenvärlden är snabb med att städa undan efter pojken i fråga och vill helst inte prata mer om saken. Klasskamraterna börjar sakta med säkert inse att det mycket väl kan vara rätt och riktigt detta att ingenting betyder något och när känslan av förtvivlan kryper sig på bestämmer de sig för att på hög börja samla bevis för motsatsen. Till högen ska allt sådant som de av någon anledning håller kärt, allt sådant som således måste ha betydelse. För det har det väl?

Janne Teller skriver kort och rappt och rakt om en stor existentiell fråga; Varför? Jag tror att publiken hon skriver för är helt rätt, själv är jag kanske för gammal. För var man inte ungefär fjorton när man en gång kom på att givetvis spelar inget någon roll? Min livstid är mindre än en piss i havet och egentligen kan man ju lika gärna trycka på fast forward. Fast man kan ju lika gärna dröja sig kvar också, tänker man snart.

Nu var inte detta den ultimata läsningen samma morgon som ett rasistiskt parti tagit sig in i Sveriges riksdag. För jag vet inte vad jag ska göra, kan jag blunda och säga att det ändå inte spelar någon roll i det långa loppet? Det vore skönt.


Sep 19 2010

Uppsägningen

”Uppsägningen”, så där i bestämd form singularis låter det lite som något av Kafka. Det är det inte. Däremot är det en personlig favorit hos mig, den existerar i flera olika varianter beroende på vilket humör jag känner mig på. Vissa perioder är den faktiskt helt bortglömd, men plötsligt gör den sig påmind en söndag när man minst anar det.

Jag spenderar alldeles för mycket av min tid med trista studier och därefter med ännu tristare arbete i kassan på ICA, det hela riskerar att leda till att jag blir en sur och bitter person i förtid. För det mesta sitter man mest där och ler och tar betalt för kotletter, toapapper och annat folk kan tänkas vilja ha, men ibland händer det något som gör att man liksom sätter leendet i halsen och istället innerligt önskar att ens ögon av någon anledning kanske gör en till viljes och börjar lysa eldrött och när man öppnar munnen så ska det spruta eld. Helst av allt vill jag ackompanjeras av en riktigt mörk och ondskefull röst. Kanske en sådan där som demoner brukar ha i filmer med lite lägre budget. Taskig ekonomi är egentligen inte något som krävs för at rösten ska få vara med i film, men anyhow. I väntan på övernaturliga krafter nöjer jag mig med en version av ”Uppsägningen”, kanske den där man talar om för den medelålders mannen som läst fel på priset och nu dessutom skäller ut mig för detta att han kan dra åt helvetet. Jag tror faktiskt att jag reser mig upp mitt i dispyten och går därifrån, kön kan ringla på bäst den vill. Japp, han får gärna tala med min chef, kanske kan han nämna för densamma då att jag sagt upp mig? ”Uppsägningen” blir nog ingen djup roman, men den kan kanske bli något som kort novell?

Något sånt här tänker jag mig att jag kanske skulle kunna se ut? Om någon är dum? Funkar det?


Sep 15 2010

”Martha” av Doris Lessing

Martha Quest växer upp i engelska Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe) på 1920-talet. Hennes föräldrar har lämnat England för att utan framgång göra sig en förmögenhet som farmare i Afrika. Martha spenderar sin tid på den ensligt belägna egendomen med att läsa böcker som hon lånat av två judiska pojkar i närheten av hemmet. Följden av läsandet blir att Martha får en politisk medvetenhet och ilskan mot föräldrarna och övriga vuxnas sätt att se på sig själva som överlägsna andra kulturer, religioner och dess människor växer. Avskyn mot ett liv som någons fru med en hoper ungar utan någon intellektuell stimulans håller på att äta upp henne. Dispyterna med den snobbiga och oförstående modern är många och tillslut flyttar Martha in till en närbelägen stad där ständiga fester med unga tjänstemän och flickorna som ska bli deras fruar avlöser varandra.

På några veckor hinner Martha ha ett par mindre allvarliga kärleksaffärer med män som vill hävda sin äganderätt till henne, allt medan andra världskrigets utbrott närmar sig i rasande hastighet. När boken närmar sig sitt slut gifter sig Martha och funderar samtidigt på varför hon alltid gör tvärtemot vad hon egentligen vill.

Lessing skriver på ett mycket träffsäkert sätt och skildrar tidens totala rastänkande nästan som i förbifarten. Ett sätt att skriva på som gör att orden hamnar mitt i prick och man får en obehaglig inblick i hur naturlig rasismen var.  Martha opponerar sig, åtminstone i tanken, mot förtrycket men även hos henne ligger fokus på fester, män och den eviga känslan av att något fattas.

Mina förväntningar på första delen av fem i Doris Lessings delvis självbiografiska serie om Martha Quest var skyhöga, jag trodde nästan att jag skulle förändras som person av att läsa dessa böcker. Det är givetvis dömt att gå åt skogen, man får helt enkelt inte ha så höga förväntningar. Jag uppskattar att boken skildrar en miljö som jag trots allt vet så lite om och jag älskar Lessings sätt att skriva. Men, jag vill egentligen inte lägga in ett men och har funderat på boken ett tag för att se om jag inte kommer att ändra mig, men det verkar jag inte göra. Det jag saknar med boken är drivet att läsa vidare, för att se vad som komma skall. Jag skiter liksom lite i Martha när jag inte har boken uppslagen och så brukar det sällan vara för mig om jag tycker att en bok är riktigt, riktigt bra. Vad som kanske egentligen inte borde höra till om en bok är bra eller inte är huruvida man gillar huvudpersonen. För mig är det dock ganska ofta en trevlig känsla och jag både gillar och ogillar Martha. Jag gillar att hon är beläst, smart och har viktiga åsikter. Jag ogillar att hon är en grinig surpuppa som ändå allt som oftast gör som hon blir tillsagd av männen hon träffar. Jag ogillar att hon låter dem klanka på henne, göra om henne och jag avskyr att hon slutar äta för att passa in i skönhetsidealet. Samtidigt vet jag att riktiga människor sällan lyckas hålla stenhårt på sina principer och att Lessing trots allt försöker ge en reell bild av en kvinna som man kommer att få följa ända fram till 2000-talet. Fan. Boken är uppenbarligen bra och jag lär ju läsa fortsättningen. Snart. Har lite annat där emellan.


Sep 13 2010

Världens bästa Linda

Jag sa att jag ville läsa fler ungdomsböcker, förslagsvis bra sådana. Hur glad blir man inte när bästa Linda tar det så pass ordagrant att hon väljer ut en bok, och postar den till mig?! Det är fantasy, det finns häxor och huvudpersonen bär mitt namn. Jag kan inte vänta med att kasta Martha Quests rätt trista liv under sängen och istället sätta i mig den här! ”Howl´s Moving Castle” av Diana Wynne Jones. Så mycket trevligare i brevlådan än räkningar och annat junk som envisas med att hitta mig.


Sep 11 2010

Well, thank you.

Bästa bokbloggen Kafka på jobbet har gett mig någon form av bloggutmärkelse, en beautiful blog award, närmare bestämt. Det kan vara ett fall av gympalektionspsykologi som ligger bakom (vilket det redan har talats om i det här sammanhanget); typ Kafka ska välja lag i Killerball (vad fan är up med aktiviteten ”dödsboll” på initiativ av påtittande vuxna i sammanhanget mellanstadieelever tvångsleker i grupp btw?) och risken föreligger att jag kletar tuggummi i håret på henne och knuffar in henne i skåpen på lunchen om inte jag får vara med i samma lag som Gunnar (Ardelius). Summan av kardemumman är i alla fall att jag ska nominera sju andra bloggare och får berätta sju saker om mig själv. Eftersom jag är väldigt ny på det här med bokbloggar (skulle aldrig ha fattat att de fanns om det inte vore för att Kafka började författa sin och den visade sig vara jävligt rolig att läsa, oavsett om det står om böcker eller inte) så vore det en lögn att påstå att jag har koll, eller ens lyckats skaffa några favoriter. Den enda andra bloggen jag följer är en väns modeblogg och den kan jag ändå inte nominera här för den har lösenord och grejer. Modebloggsläsare är nämligen mycket elakare än vad bokbloggsläsare är. Jag väljer att inte föra det resonemanget vidare. Jag kanske kan nominera vidare när jag har fått lite koll.

Ah, äntligen till inläggets egentliga syfte! Jag ska berätta om mig själv. Jag vet att mina eminenta läsare till största delen känner mig minst lika bra som jag själv, men anyways.

  • Jag är fruktansvärt förvirrad och glömsk. Jag reser mig t.ex. ofta upp för att hämta något och lyckas hålla kursen in i rätt rum, men väl där blir jag stående och dumstirrar rakt ut innan jag ger upp och går tillbaka och sätter mig igen med outrättat ärende. En vän är på allvar riktigt orolig för hur detta ska bli med åldern.
  • Jag tycker att stora akvariefiskar är riktigt vidriga och får rysningar när en sån där belgian blue-manipulerad guldfisk glider omkring med halva kroppen ovanför ytan. Hu! En anledning att undvika fjärilshuset i Hagaparken.
  • Jag har ett passionerat förhållande vid sidan av. Till min svartrollade Volvo 240 från 1982. Vi är av en fin årgång båda två.
  • Jag har simhud mellan två tår på högerfoten och väntar därför med spänning på översvämningen när jag och Kevin Costner ska börja rula.
  • Mina katter heter Buffy och Willow. Japp, efter karaktärerna i ”Buffy the Vampire Slayer”. Jag är alltså riktigt nördig, men tycker ändå att det är lite pinsamt att boka tid hos veterinären under de här namnen.
  • Jag har en ganska stor verktygspark som jag är mäkta stolt över och har totalrenoverat min lägenhet själv. Det får man för övrigt ganska dålig rygg av.
  • Om jag hade lite mer tid, och kurage, skulle jag skriva tantsnuskböcker och sippra på drinkar i schysst morgonrock hela dagarna. Fick dessutom det karriärsrådet av en svenskalärare på gymnasiet vilket är lite anmärkningsvärt.

Tja, läser man igenom de här punkterna så kommer man troligen till insikten att jag är rätt töntig, vilket är korrekt.


Sep 10 2010

Tre tunna

Jag sprang på vad som kallas för Tematrio hos Lyrans Noblesser. Eftersom det verkar trevligt att lista böcker på tema så vill ju jag också vara med. Jag har av någon anledning ofta fastnat för ganska otympliga saker när det gäller böcker. Sådär så man får lite problem med slagsida om man av någon anledning måste bära med sig härligheten. Lite grann är det nog för att om man hittar något bra så vet man att man kan götta sig i det ganska länge. Nog om detta! Även jag har läst bra och tunna böcker.

”Kom närmare” av Sara Gran.
Krypande, äcklig stämning när Amanda och hennes sambo flyttar till ny bostad. Amanda får känslan av att någon eller något försöker ta över hennes kropp.
Jag hade noll förväntningar på denna, men den är riktigt läskig. Rekommenderas!
 

”Rebecca” av Daphne Du Maurier.
Jag läste klassikern från 1938 i något slags skolformat från Penguin, så det är möjligt att originalet är normaltjockt. Inledningen ”Last night I dreamt I went to Manderley again” är bekant för många och sätter liksom stämningen rätt redan från början. Berättas i jag-form av en ung flicka som träffar en rik man på semester. De gifter sig och hon flyttar till hans berömda hem. Där får huvudpersonen det svårt när hon ska ersätta mannens förra fru, den perfekta Rebecca som dött i en olycka.  Klassiskt mysterie och det är spännande när mer och mer uppdagas om Rebecca. Klart läsvärd!

”Den som inte tar bort luddet ska dö” av David Batra. Knappast skönlitteratur (skön litteratur dock. Näe, vilket lågvattenmärke det där var) men sjukt underhållande. Jag skrattade så jag höll på att dö. Min sambo vaknade av mina hysteriska attacker och när jag skulle läsa upp det roliga för honom kunde jag inte ens prata. Jag bara ylade. Det finns fan folk till allt och några av dem finns i denna sammanställning av arga lappar som delats ut av än den ena, än den andra psykopaten.

Ovanligt att jag kommer på böcker som jag verkligen vill rekommendera till alla, men det gäller faktiskt dessa tre.


Sep 9 2010

Jag undrar…

När jag hade läst ut Hartnetts ”Fjäril” så kände jag att jag vill prata lite med någon om boken i fråga. Bara kolla hur någon annan uppfattat den och så. Detta gjorde att jag läste en recension i DN om sagda bok. Jag håller med recensenten om att det är obehagligt att läsa om stackars Plum, men ”en sympatiresa tur och retur till helvetet”? Avslutningsvis konstateras att boken inte  inger unga hopp och det funderas över vad Hartnett egentligen vill ska följa med den unga läsaren när boken är slut.

Va? Jag är inte riktigt med. Visst är det misär att vara Plum, men hon utvecklas ju och gör slut med grannen och inser att hon får leva med att hon stulit från ”vännerna” som nu inte vill vara med henne. Jag förstod det som att hon kommer resa sig och tänka ”stor förlust”, och rycka på axlarna till slut. Jag tyckte så synd om huvudpersonen och jag älskade boken, men ärligt talat hade jag klumpen i magen för att jag var rädd att något ännu värre skulle hända. Recensenten är man och jag kvinna, är jag bara mer avtrubbad i hur elaka tonårstjejer kan vara? Eller?