Okt 9 2010

Howl´s Moving Castle

Min praktik på bibliotek (wiiiiiiii!) har tröttat ut mig fullständigt och jag somnar så fort jag sneglar på en text när jag gått och lagt mig så jag har inte direkt varit den snabbaste snigeln när den gäller bladvändning. Howl´s Moving Castle är dock utläst för någon dag sedan och det var faktiskt direkt sorgligt när den tog slut. Den var en perfekt sängkamrat, lagom spännande och mysig.

Sophie växer upp som den äldsta av tre systrar i ett land där magi inte är helt ovanligt, även om inte var och varannan pysslar med det. Som den äldsta av tre är hon dömd att misslyckas med allt hon tar sig för och givetvis drabbas hon av en riktig taskmört till häxa som gör stackars Sophie till en nittio år gammal tant som omöjligt kan avslöja att hon är förtrollad. Den rätt så framåt och mycket praktiska Sophie beger sig ut på vandring och tvingar sig på den ökände trollkarlen Howl i hans magiska slott där hon tar sig friheten att börja städa hej vilt. Hon sluter ett avtal med eldsdemonen Calcifer (det är ett big no no att ingå avtal med demoner, lite Faust över det hela faktiskt) och får testa på spännande saker som att kliva omkring i sjumilaskor (min översättning…) där man med ett steg förflyttas sju mil, och givetvis alltid landar i koskit.

Boken är spännande, mysig och framförallt rolig. Jag småskrattar ständigt åt den ganska subtila humorn och jag älskar den Terry Pratchett-liknande miljön. Jag försökte nyligen se filmen av Hayao Miyazaki och den var givetvis snygg, riktigt snygg. Men jag kunde inte se klart för den höll sig så dåligt till boken att jag blev vansinnig. Att vara sådan säger säkert en hel del negativt om mig som person. Men ALLT VAR FEL! Hur som, initierade källor påstår att så länge man ser filmen före man läser boken är ingen skada skedd och man kan lugnt njuta av filmen. Och boken.

Bilderna är för övrigt från den snygga filmen.


Sep 20 2010

Kan man strutsa Sverigedemokraterna?

Jag har läst ”Intet” av Janne Teller idag efter ett tips från Kafka på jobbet. En klass med fjortonåringar blir minst sagt upprörda då en elev en dag slutar skolan, klättrar upp i ett träd och bestämt hävdar att ”Ingenting har någon betydelse, det har jag vetat länge. Så det är ingen idé att göra något, det har jag just kommit på.” Vuxenvärlden är snabb med att städa undan efter pojken i fråga och vill helst inte prata mer om saken. Klasskamraterna börjar sakta med säkert inse att det mycket väl kan vara rätt och riktigt detta att ingenting betyder något och när känslan av förtvivlan kryper sig på bestämmer de sig för att på hög börja samla bevis för motsatsen. Till högen ska allt sådant som de av någon anledning håller kärt, allt sådant som således måste ha betydelse. För det har det väl?

Janne Teller skriver kort och rappt och rakt om en stor existentiell fråga; Varför? Jag tror att publiken hon skriver för är helt rätt, själv är jag kanske för gammal. För var man inte ungefär fjorton när man en gång kom på att givetvis spelar inget någon roll? Min livstid är mindre än en piss i havet och egentligen kan man ju lika gärna trycka på fast forward. Fast man kan ju lika gärna dröja sig kvar också, tänker man snart.

Nu var inte detta den ultimata läsningen samma morgon som ett rasistiskt parti tagit sig in i Sveriges riksdag. För jag vet inte vad jag ska göra, kan jag blunda och säga att det ändå inte spelar någon roll i det långa loppet? Det vore skönt.