Kan man strutsa Sverigedemokraterna?

Jag har läst ”Intet” av Janne Teller idag efter ett tips från Kafka på jobbet. En klass med fjortonåringar blir minst sagt upprörda då en elev en dag slutar skolan, klättrar upp i ett träd och bestämt hävdar att ”Ingenting har någon betydelse, det har jag vetat länge. Så det är ingen idé att göra något, det har jag just kommit på.” Vuxenvärlden är snabb med att städa undan efter pojken i fråga och vill helst inte prata mer om saken. Klasskamraterna börjar sakta med säkert inse att det mycket väl kan vara rätt och riktigt detta att ingenting betyder något och när känslan av förtvivlan kryper sig på bestämmer de sig för att på hög börja samla bevis för motsatsen. Till högen ska allt sådant som de av någon anledning håller kärt, allt sådant som således måste ha betydelse. För det har det väl?

Janne Teller skriver kort och rappt och rakt om en stor existentiell fråga; Varför? Jag tror att publiken hon skriver för är helt rätt, själv är jag kanske för gammal. För var man inte ungefär fjorton när man en gång kom på att givetvis spelar inget någon roll? Min livstid är mindre än en piss i havet och egentligen kan man ju lika gärna trycka på fast forward. Fast man kan ju lika gärna dröja sig kvar också, tänker man snart.

Nu var inte detta den ultimata läsningen samma morgon som ett rasistiskt parti tagit sig in i Sveriges riksdag. För jag vet inte vad jag ska göra, kan jag blunda och säga att det ändå inte spelar någon roll i det långa loppet? Det vore skönt.


Leave a Reply