Jag undrar…

När jag hade läst ut Hartnetts ”Fjäril” så kände jag att jag vill prata lite med någon om boken i fråga. Bara kolla hur någon annan uppfattat den och så. Detta gjorde att jag läste en recension i DN om sagda bok. Jag håller med recensenten om att det är obehagligt att läsa om stackars Plum, men ”en sympatiresa tur och retur till helvetet”? Avslutningsvis konstateras att boken inte  inger unga hopp och det funderas över vad Hartnett egentligen vill ska följa med den unga läsaren när boken är slut.

Va? Jag är inte riktigt med. Visst är det misär att vara Plum, men hon utvecklas ju och gör slut med grannen och inser att hon får leva med att hon stulit från ”vännerna” som nu inte vill vara med henne. Jag förstod det som att hon kommer resa sig och tänka ”stor förlust”, och rycka på axlarna till slut. Jag tyckte så synd om huvudpersonen och jag älskade boken, men ärligt talat hade jag klumpen i magen för att jag var rädd att något ännu värre skulle hända. Recensenten är man och jag kvinna, är jag bara mer avtrubbad i hur elaka tonårstjejer kan vara? Eller?


2 Responses to “Jag undrar…”

  • projektp Says:

    Jag har också noterat detta. Tror jag pallade misär bättre som liten än vuxen också. Jag fattar inte riktigt heller, när allt suger vill man ju läsa om andra det suger för också! Inte få något jävla happy end uppkört. Fast det kan vara jag som är bitter och ogin…

  • Kafka på jobbet Says:

    Nejmen jag har förstått att det är gängse uppfattning att böcker för ungdomar måste innehålla hopp, för annars kommer de typ att ta livet av sig allihop tror vuxenvärlden. Men vafan, att vara fjorton år är ju hopplöst! Kom på en ungdomsbok till att rekommendera: ”Jag finns!” av Maja-Maria Henriksson. Den är rätt svart den med.

Leave a Reply