Är brakskitar nödvändiga?

Jag har länge velat läsa Kerstin Ekmans romansvit ”Kvinnorna och staden” som handlar om ett antal kvinnoöden och framväxten av Katrineholm. ”Häxringarna” kallas den första boken och utspelas under slutet av 1800-talet. Armod och mänsklig strävan, framför allt kvinnors, står i centrum och språket är tjockt av dialektala uttryck och allmänt grovt.

Ekmans roman höll på att knuffas ned på min prioriteringslista återigen, då jag fingrade (musade, låter det bra om det faktiskt var e-handel man ägnade sig åt?) på Doris Lessings ”Martha” istället. Det visade sig att den utgått ur sortimentet hos Adlibris. Förkastligt, by the way. Nu har jag dock fått hem ”Häxringarna” och jag tycker om den. Ekman skriver på ett sätt som gör att jag genast vill läsa vidare, även om jag måste erkänna att inledande kapitel gjorde mig en aning…eh, besvärad. Här hetsas, mer eller mindre och kanske kan jag tycka att hon var väldigt snar att hugga, en kvinna till att med tänderna hugga tag i ett läderstycke som hon ska få behålla om hon hänger sig kvar medan en man gör allt vad han kan för att slita loss det. Jag tror att ett citat är på sin plats; ”Det kom ljud ur gumman. Det lät som om hon morrade av ilska och ansträngning. Han ryckte hårt flera gånger under dansen och kärringen följde med, men tappade taget gjorde hon inte. Hon släppte väder eftersom hon sprang dubbelvikt och för varje brakskit skrek Löskeboynglingen: salut!” Kvinnans små barn står vid sirapstunnan och gråter av skam, och det var nära att jag följde deras exempel. Vilken scen som målas upp, människan sliter tag i en bit läder med tänderna och sedan påbörjas en dragkamp inför flertalet åskådare, ackompanjerad av ett hejdlöst fjärtande! Måste skildrare av fattig-Sverige vara så snara att ta till ord som kan härledas till kroppsöppningar, odörer av samma ursprung och allmänt äckel? Jag är givetvis medveten om att dessa företeelser inte ansågs lika förfärliga förr, och att de onekligen hjälper till att bygga upp en stämning av fattigdom, brist på utbildning och en enorm distans till livet vi lever idag. Men ändå! Finns det skildringar av Sverige förr som anses lyckade utan dessa beskrivningar?

Tja, eftersom jag ska vara på jobbet halv sex imorgon och således tillbringa min lördagkväll med stillsamma sysselsättningar så ska jag ta reda på hur det går för den stackars dottern vid sirapstunnan. Om man redan i trettonårsåldern börjar slava för brödfödan misstänker jag att man kanske snart glömmer episoden med ”brakskitarna”, men jag måste ändå dra på smilbanden åt att jag skämdes för att min mamma var så dålig på brännboll när det vankades klassträff. Och då var jag själv definitivt en användare av det platta träet.


Leave a Reply